Det förstärkta folkinitiativet

Sedan den 1 januari 2011 gäller nya bestämmelser för folkinitiativ om folkomröstningar i kommuner och landsting. Reformen ingår i de förändringar i kommunallagen som Riksdagen hösten 2010 antog i samband med den reformerade grundlagen. Förändringarna innebär att fler måste stödja ett folkinitiativ och att kraven på initiativet preciseras: tio procent av de röstberättigade i en kommun eller ett landsting ska stå bakom förslaget om folkomröstning, tidsramen för att samla in de nödvändiga namnunderskrifterna är högst sex månader och initiativet ska handla om sådant som fullmäktige kan besluta om. Samtidigt blir det svårare för fullmäktige att avvisa ett folkinitiativ: För detta krävs att två tredjedelar av ledamöterna säger nej till att genomföra en folkomröstning.

Kommunallagen ger sedan 1977 fullmäkti- ge möjligheter att utlysa folkomröstning i en fråga. Det kan handla om frågor där det är viktigt för de folkvalda att veta hur starkt stöd som olika alternativa förslag har bland medborgarna innan de fattar sitt beslut – till exempel om en kommun ska delas eller läg- gas samman med en annan kommun eller om vägdragningar. Det kan också finnas frå- gor där det inte finns några tydliga partipo- litiska skiljelinjer men där meningarna bland de berörda medborgarna går starkt isär – till exempel när det gäller vissa stads- och trafikplaneringsfrågor. Det finns också exempel på att en fråga har blivit infekterad eller att partierna är delade i frågan på ett sätt som försvårar en vanlig beslutsprocess. I sådana situationer kan en folkomröstning ge fullmäktige tydlig vägledning om med- borgarnas uppfattningar innan man fattar sitt beslut. En folkomröstning kan desutom innebära att ett beslut i en fråga som är starkt polariserad får högre legitimitet och att det blir lättare för människor att accep- tera beslut som går dem emot.

Folkomröstningar har dock inte fått någon framträdande roll i den kommunala demo- kratin. Det gäller i särskilt hög grad folkinitiativet som infördes 1994 och som gav fem procent av de röstberättigade i en kommun eller ett landsting rätt att föreslå fullmäktige att genomföra folkomröstning i en fråga. Över 150 folkinitiativ har endast resulterat i 15 folkomröstningar. I övriga fall besluta- de fullmäktige att avslå initiativet och att inte genomföra någon folkomröstning.

Nu har dock riksdagen beslutat att från 2011 förändra bestämmelserna om folkinitiativ så att det ska bli lättare att få till stånd en folkomröstning. Förändringarna inne- bär att folkinitiativet förstärkts och att det blir svårare för fullmäktige att säga nej till ett initiativ. Samtidigt skärps kravet på stöd för ett initiativ och regelverket preciseras. Följande villkor måste uppfyllas för att ett folkinitiativ ska leda till en folkomröstning:

• Initiativet måste undertecknas av minst tio procent av de röstberättigade med- borgarna i kommunen eller landstinget.
• Namnen måste samlas in under en tids- rymd om sex månader innan de lämnas in och förteckningen ska innehålla under- tecknarnas namnteckning med datum för undertecknandet, namnförtydligande, personnummer och adress.
• Den fråga som man vill ha folkomröstning om ska vara sådan att fullmäktige kan besluta om den.
• Om en kvalificerad majoritet om två tredjedelar av ledamöterna anser att det är olämpligt att genomföra en folkom- röstning så kan de stoppa denna.

Det har funnits olika invändningar mot fol- kinitiativet. En del av dessa invändningar är principiella och uttrycker en oro för att den representativa demokratin försvagas om en relativt liten andel av befolkningen kan tvinga fram folkomröstningar i olika frågor och det är oklart vem som egentligen har ansvaret för det beslut som fattas med led- ning av en sådan folkomröstning Andra in- vändningar handlar om att vissa frågor inte lämpar sig för en folkomröstning.

Folkinitiativets anhängare menar tvärtom att ett folkinitiativ kan ge medborgarna större inflytande över den politiska dagord- ningen och därmed öka deras intresse och engagemang för kommunpolitiska frågor. Man anser också att folkomröstningen kan ge kommunen ett bättre beslutsunderlag samtidigt som människors kunskaper i oli- ka frågor ökar.

Lagtext om initiativrätt återfinns i Kommunallagen 5 kapitlet enligt följande:

23§
Ärende om att hålla en folkomröstning i en viss fråga får i fullmäktige också väckas av minst tio procent av de röstberät- tigade kommun- eller landstingsmedlemmarna enligt lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar (folkinitiativ). Initiativet ska vara skriftligt, ange den aktuella frågan samt innehålla initiativtagarnas egenhändiga namnteckningar, upp- gifter om när namnteckningarna gjorts, namnförtydligande, personnummer och uppgift om deras adresser.

Vid beräkningen av antalet initiativtagare ska endast de räknas med som har skrivit under initiativet under den sexmånaders- period som föregått inlämnandet.

34a§
Har ett folkinitiativ väckts enligt 23§ andra stycket ska full- mäktige besluta att folkomröstning ska hållas, om

1. den fråga som initiativet avser är sådan att fullmäktige kan besluta om den, och
2. inte minst två tredjedelar av de närvarande ledamöterna röstar mot förslaget.

Oavsett om man bejakar eller är kritisk till folkinitiativet som sådant så finns det och måste hanteras på ett korrekt och kon- struktivt sätt så att de nationella ambitio- nerna om att förena deltagardemokrati med den representativa demokratin kan förverkligas.