Vad är folkinitiativ?

Det nya folkinitiativet

Sedan den 1 januari 2011 gäller nya bestämmelser för folkinitiativ om folkomröstningar i kommuner
och landsting. Reformen ingår i de förändringar i kommunallagen som Riksdagen hösten 2010
antog i samband med den reformerade grundlagen. Förändringarna innebär att fler måste stödja
ett folkinitiativ och att kraven på initiativet preciseras: tio procent av de röstberättigade i en
kommun eller ett landsting ska stå bakom förslaget om folkomröstning, tidsramen för att samla in
de nödvändiga namnunderskrifterna är högst sex månader och initiativet ska handla om sådant
som fullmäktige kan besluta om. Samtidigt blir det svårare för fullmäktige att avvisa ett folkinitiativ:
För detta krävs att två tredjedelar av ledamöterna säger nej till att genomföra en folkomröstning

Kommunallagen ger sedan 1977 fullmäktige möjligheter att utlysa folkomröstning i
en fråga. Det kan handla om frågor där det är viktigt för de folkvalda att veta hur starkt
stöd som olika alternativa förslag har bland medborgarna innan de fattar sitt beslut – till
exempel om en kommun ska delas eller läggas samman med en annan kommun eller om vägdragningar. Det kan också finnas frågor där det inte finns några tydliga partipolitiska skiljelinjer men där meningarna bland de berörda medborgarna går starkt isär – till exempel när det gäller vissa stads och trafikplaneringsfrågor. Det finns också exempel på att en fråga har blivit infekterad
eller att partierna är delade i frågan på ett sätt som försvårar en vanlig beslutsprocess.
I sådana situationer kan en folkomröstning ge fullmäktige tydlig vägledning om medborgarnas
uppfattningar innan man fattar sitt beslut. En folkomröstning kan dessutom innebära att ett beslut i en fråga som är starkt polariserad får högre legitimitet och att det blir lättare för människor att acceptera beslut som går dem emot.

Den här artikeln handlar om det förstärkta folkinitiativet som Riksdagen tog beslut om i november 2010. Det innebär en förändring av kommunallagen och gäller för kommuner och landsting från och med den 1 januari 2011. Syftet med Folkinitiativ.se är att ge mer kunskap om det förstärkta folkinitiativet och dess tillämpning.

Folkomröstningar har dock inte fått någon framträdande roll i den kommunala demokratin.
Det gäller i särskilt hög grad folkinitiativet som infördes 1994 och som gav fem procent av de röstberättigade i en kommun eller ett landsting rätt att föreslå fullmäktige att genomföra folkomröstning i en fråga. Över 150 folkinitiativ har endast resulterat i 15 folkomröstningar. I övriga fall beslutade fullmäktige att avslå initiativet och att inte genomföra någon folkomröstning.

Nu har dock riksdagen beslutat att från 2011 förändra bestämmelserna om folkinitiativ så att det ska bli lättare att få till stånd en folkomröstning. Förändringarna innebär att folkinitiativet förstärkts och att det blir svårare för fullmäktige att säga nej till ett initiativ. Samtidigt skärps kravet på stöd för ett initiativ och regelverket preciseras.

Följande villkor måste uppfyllas för att ett folkinitiativ ska leda till en folkomröstning:

  • * Initiativet måste undertecknas av minst tio procent av de röstberättigade medborgarna i kommunen eller landstinget.
  • * Namnen måste samlas in under en tidsrymd om sex månader innan de lämnas in och förteckningen ska innehålla undertecknarnas namnteckning med datum för undetecknandet, namnförtydligande, personnummer och adress.
  • * Den fråga som man vill ha folkomröstning om ska vara sådan att fullmäktige kan besluta om den.
  • * Om en kvalificerad majoritet om två tredjedelar av ledamöterna anser att det är olämpligt att genomföra en folkomröstning så kan de stoppa denna.

Argument för– och emot folkinitiativ Det har funnits olika invändningar mot folkinitiativet.
En del av dessa invändningar är principiella och uttrycker en oro för att den representativa demokratin försvagas om en relativt liten andel av befolkningen kan tvinga fram folkomröstningar i olika frågor och det är oklart vem som egentligen har ansvaret för det beslut som fattas med ledning av en sådan folkomröstning Andra invändningar handlar om att vissa frågor inte
lämpar sig för en folkomröstning.

Argument för– och emot folkinitiativ Det har funnits olika invändningar mot folkinitiativet.
En del av dessa invändningar är principiella och uttrycker en oro för att den representativa demokratin försvagas om en relativt liten andel av befolkningen kan tvinga fram folkomröstningar i olika frågor och det är oklart vem som egentligen har ansvaret för det beslut som fattas med ledning av en sådan folkomröstning Andra invändningar handlar om att vissa frågor inte
lämpar sig för en folkomröstning.

Oavsett om man bejakar eller är kritisk till folkinitiativet som sådant så finns det och måste hanteras på ett korrekt och konstruktivt sätt så att de nationella ambitionerna om att förena deltagardemokrati med den representativa demokratin kan förverkligas.

Lagtext om initiativrätt återfinns i Kommunallagen 5 kapitlet enligt följande:

23§
Ärende om att hålla en folkomröstning i en viss fråga får i fullmäktige också väckas av minst tio procent av de röstberättigade kommun- eller landstingsmedlemmarna enligt lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar (folkinitiativ). Initiativet ska vara skriftligt, ange den aktuella frågan samt innehålla initiativtagarnas egenhändiga namnteckningar, uppgifter om när namnteckningarna gjorts, namnförtydligande, personnummer och uppgift om deras adresser. Vid beräkningen av antalet initiativtagare ska endast de räknas med som har skrivit under initiativet under den sexmånadersperiod som föregått inlämnandet.

34a§
Har ett folkinitiativ väckts enligt 23§ andra stycket ska fullmäktige besluta att folkomröstning ska hållas, om
den fråga som initiativet avser är sådan att fullmäktige kan besluta om den,
och
2. inte minst två tredjedelar av de närvarande ledamöterna röstar mot förslaget.