ETT HANDTAG TILL AV MATTIAS WARG

– INITIATIVTAGARE TILL FOLKINITIATIVET RÖSTA OM STORNORRLAND

Folkinitiativ – Ett ess i rockärmen åt alla

Den politiska majoriteten frontalkrockade med ett levande samhällsengagemang. Beslutsfattarna hade slagit dövörat till och bestämt sig för att slå ihop fyra Norrlandsregioner till ett Stornorrland. Själv, och alla jag kände med en uppfattning, tyckte förslaget var ogenomtänkt och dåligt.
Känslan var vanmakt. Vi motståndare – som började träffas i ett litet sällskap – hade visserligen ett ess i rockärmen: folkinitiativ. Men 10 000 stödförklaringar, som är det nödvändiga antalet för att tvinga fram en folkomröstning i region Jämtland Härjedalen, snyter man inte ur näsan direkt. Tiden var kanske heller inte mogen. Frågan var ny i det allmänna medvetandet.
För att väcka uppmärksamhet drog vi under våren 2016 igång en webbaserad namninsamling, Stoppa Stornorrland. Underskrifterna skulle, visste vi mycket väl, vara omöjliga att tillgodoräkna i ett folkinitiativ, men vi bad även om mejladress och telefonnummer. Efter ett par månader hade vi fått en databas med några tusen motståndare till Stornorrland.

Från digitalt till fysiskt

Till sommaren hade tillflödet avstannat. Då ändrade engagemanget karaktär. Nu var frågan inte längre om Stoppa Stornorrland, utan om det sakligt neutrala Folkinitiativet Rösta om Stornorrland. För att urskilja oss från det direkta motståndet upprättade vi en ny struktur.
Den bestod av en kampanjledning och bakom oss ett fyrtiotal föreningar, partier och företag, som försåg oss med en särskild kassa (150 000 kronor). Vi bjöd in alla som ville ställa sig bakom och hjälpa till efter förmåga. Särskilt välkomnade och bearbetade vi sådana som var positiva till Stornorrland. Vi hoppades att det bland dem fanns sådana som insåg det demokratiska problemet med den usla folkliga förankringen. Tyvärr nappade ingen av dessa.
Trots att vi hade sex månader på oss att samla ihop 10 000 underskrifter för ett giltigt folkinitiativ satte vi ett betydligt ambitiösare mål. Med den breda backningen av villiga insamlare och tillgång till databasen, skulle vi vara klara och ha lämnat in folkinitiativet inom tre veckor.
Väl optimistiskt, tyckte många, men det visade sig tvärtom att vi var defensiva. Vi hade kunnat lämna in över 10 000 namn redan efter två septemberveckor. När de tre veckorna var till ända hade vi 20 740 namn – och ännu vällde det in hundratals nya stödförklaringar varje dag.

Utmaningen: att engagera

Det är svårt att beskriva gensvaret. En lördag tog det mig två timmar och 150 underskrifter att gå knappt hundra meter längs Prästgatan i Östersund. Då hade jag hunnit fram till ett fik, frusen och kaffesugen, men det skulle dröja ytterligare en halvtimme och 50 underskrifter innan jag fick en lucka i flödet för att kunna fly fältet. I kaffekön blev jag överfallen av ytterligare tre undertecknare. En av dem gick på eget initiativ runt bland sina vänner och bekanta bland borden för att samla fler.
Hur uppstod detta engagemang?
Det finns alltför många faktorer. En redogörelse vore en avhandling, till stor del om politiska misstag.
Från folkinitiativets horisont tror jag att den stora utmaningen är att ta steget ur de trygga banorna bland redan invigda för att engagera. Det är lätt att sitta i ett kotteri med likasinnade och snacka om vad politiker borde göra och medier borde skriva, men i frånvaro av någon besynnerlig auktoritet över auktoriteter stannar allt där.
Vår första lycka i gruppen bakom motståndet till Stornorrland var att det fanns en vilja att bullra och blixtra så att det hördes och märktes utanför vår egen krets, i syfte att väcka medborgarna.
Det viktiga med webbuppropet Stoppa Stornorrland var därför inte att vi samlade si och så många namn, utan att vi gjorde fler medvetna om frågan. På samma sätt var steget till att planera Folkinitiativet Rösta om Stornorrland något som kom att direkt engagera ett stort antal jämtar och härjedalingar, men framför allt att få ett ännu större antal att förstå reformens betydelse, och ställa sig frågan om de verkligen önskade att saken skulle avgöras över deras huvuden.

Vikten av det personliga mötet

Det finns de som tycker att det är särskilt imponerande att Folkinitiativet Rösta om Stornorrland på så kort tid lyckades få så många att skriva under, trots att det krävdes fysiska namnunderskrifter. De tycks mena att det hade varit enklare att samla namn digitalt.
Jag tror att de misstar sig. Bakom varje namnunderskrift stod någon form av politiskt samtal och övervägande – i genomsnitt 40 stycken i timmen varje dygn under tre veckors tid. Själv ledsagade jag 500–1000 sådana överväganden. Många var sådana att de förutsatte ett möte öga mot öga.
En antisocial reflex hos oss människor, uppenbar i sociala medier, är att söka oss till spegelbilderna av våra egna åsikter och undvika de främmande. Ett bra folkinitiativ bygger på en sann social motverkan, där vi vänder oss till alla i en process där själva meningen är att folk tycker olika utifrån skilda erfarenheter.

Slutpunkten för processen är folkomröstningen.

I vårt fall nådde vi aldrig dit. Motståndet i vår region och andra delar av landet fick regeringen att, på senhösten samma år, begrava Stornorrland och regionreformen.
Så kan det också gå när samhällsmedborgare engagerar.
Givetvis är inte ens det mest glödande engagemanget i en fråga en borgen för att man får som man vill, oavsett om man är minister eller insändarskribent. Men till den som beklagar sin vanmakt är folkmakt ett riktigt bra och rättvist alternativ.

Mattias Warg, 2017
Initiativtagare till Folkinitiativ.se